Morgonvandring i Skogen

Än en gång bjöd jag ut mina medvandrare på promenad i Slottsskogen i vårens tid, och hajade till med en gång när jag klev av cykeln vi Majvallen. Var det inte? Jo, där kom det igen... sommargyllingens lugubra fylliga brösttoner! Snabbt på med mobilmikrofonen och spela in, sedan ringa Bengt. Strofer upprepades sparsamt, 8 gånger på 5 minuter kunde senare konstateras vid lyssning hemmavid. Såg den gjorde jag inte, men tvivlar inte. Njöt av fullödig gyllingkonsert vid Ravlunda på Österlen förra våren men senast jag hörde den i denna underbara skog var 1996. Denna dock mer fragmentarisk, kanske (som ofta på bortaplan) en ung hane på vift. 

Vid Lilla dammen i vårsolens glans, de senaste dagarnas värme har fått alger att täcka dammen och det vattenfall som skulle ge genomströmning för att minska alger var som oftast nu för tiden – avstängt. Förklarade för gruppen anledningen till min lätta försening, smådoppingen kvittrade och sam omkring, rörhönan matade sina ungar som fortfarande tycks vara kvar alla åtta. Svarthätta, gärdsmyg, bofink och koltrast sjöng. Vi drog oss långsamt upp för Lilla Liden och passerade bo av större hackspett. Spetten hade gröpt ur en levande al, vilket lär vara ett ”mjukt” träslag, men ändå är det en prestation, tänker hur de måste hänga upp och ner när de gör de sista hacken. Med högljutt tiggande ungar som nu alltså snart ska ut i verkligheten.

Vid Myrberget ingen gylling, men en rödhake visade upp sig i två sekunder, sedan vidare efter mat. I dammen vid Hästarna ruvar fortfarande fiskmåsen, hanen höll honan sällskap. Rödstjärten sjöng vackert vid russens stall, finns också vid Plikta och uppe vid Observatoriet – aldrig tidigare har tre hanar sjungit här. Sedan gick vi ner i Azaleadalen, nådde doftmolnet innan vi såg färgerna – gula blomster blommar för fullt, medan de röda kommer nästa vecka. Inget foto gör verkligheten rättvisa. Hörde lövsångare, dock var gransångaren tyst. Inledde dagens holkprojekt genom att ringmärka sju små talgoxungar. Små men inte för små, om en vecka redan små pigga ungar med klara ögon.

Öppnade en blåmesholk och tog ut honan, såg på ungarna inte mycket större än äggen, nyss nykläckta. Lade omedelbart tillbaka honan. Konstaterade att flugsnapparen inte låg på äggen i sin holk, under tiden såg mina medvandrare en blåmes som kröp in i ett trasigt träd. Gick att se ner, och där låg hon; omöjligt att ringmärka dessa ungar. Gör inget, jag har aldrig haft ambitionen att märka alla fåglar i Slottsskogen trots att jag hittills märkt 9000 fåglar. Idag var det Mors dag en gång instiftat av driftiga affärsmän (och –kvinnor?) som ansåg att de behövde ytterligare en köpdag. Vi begrundade detta faktum vid Bergdammen där en gräsandhona lyckats få sju ungar att överleva bland skator och katter. Nu var de cirka tre veckor gamla. Inga hanar i närheten men sanningen att säga behövs de inte, honan matar inte sina ungar utan leder dem till matborden. Sju överlevande ungar är mer än vad som behövs, en verklig supermorsa.  

Avslutade med att studera holk 0593, sönderhackad av större hackspett men med sju ägg kvar – för en vecka sedan fanns här en ruvande blåmes. Tog hackspetten honan? Antagligen rymde hon väl när spetten började hacka. Men att han inte åt upp äggen? Närbelägen årets holk 1234, av pressad flis, utmärkt hantverk av Lasse Hellberg. Där hade spetten också hackat men inte lyckats ta sig igenom. Holk med stora talgoxungar, kanske hinner de ut innan spetten tar sig in, om den gör det. Fick tips att reparera med silvertejp, och så får det bli.

Tack för denna morgon, utan er hade inte mina
och sommargyllingens vägar
korsats...

Kråkan i huvudet

Fågelsångsvandring igen, den sjätte i ordningen för i år. När jag gått runt i samma område (20 hektar) och prickat in alla sångfåglar på karta kan jag beräkna hur många revir som här finns. Förutom den obestridliga nyttan är det betagande att komma ut i tidig morgonstund, det ekar i skogen av sången. Just nu är fågelsången som mest fullödig och tiden bör vara någon timme efter att det ljusnat. Den som vandrar i Slottsskogen på förmiddagen hör sedan bara en och annan fågel, men det räcker kanske det också. Denna morgon blev det 95 sångare, av 17 arter, flest hittills i vår. Koltrast dominerade med 14 sjungande hanar, därefter kom svarthätta med 12 ex. Ibland var det nästan svårt att höra de enskilda fåglarna, det blev en blandad kör.

I Säldammen låg sälarna på botten i det klara vattnet; den dammen är invaderad av en liten grönalg som i varmt väder förökar sig pyramidalt och om några dagar är dammen svartgrön. Då får den tömmas och städas igen. Sälarna sover liggande på botten och flyter upp var tionde minut i sömnen och andas.

I Lilla dammen gräsandhona med fyra ungar – från början för två veckor sedan var de 7, men ändå inte illa. Rörhönsparet har kvar alla sina åtta nu två veckor gamla ungar, det klarade de inte när flamingoerna fanns här. Då kunde man ibland räkna hundratalet gråtrutar som stal flamingomat, och ibland passade på att ta sig en rörhönsunge. Nu ser man bara enstaka trutar. Smådoppingen var tyst, ligger väl fortfarande på bo.

På olika ställen hördes oroliga kråkor, de tycks ha fått ut sina ungar ur boet. I den vackra Alpdalen (bild ovan) var två kråkor mycket upprörda, jag såg ingen unge och tänkte väl inte mer på det tills det plötsligt small till – en kråka högg mig i huvudet. Inte så allvarligt, det blödde en del men inget djupare sår. Och detta  gjorde den trots att jag anser kråkan vara den smartaste och fiffigaste bland fåglar – men här tog den grovt miste. Under mina 25 år i Skogen där jag mött hundratals kråkföräldrar var detta första direkta attacken. Visar att kråkor också är individer, en del är nervösa än andra. Det fick senare på dagen bli besök på Karl Johans vårdscentral, man kan aldrig veta. Stelkramp är inte att leka med, och kråknäbben kan ha varit i jord någonstans förklarade läkaren. Stelkramp är mycket besvärlig att bli av med, det är bakteriens gift som får muskler att krampa - man måste använda curare. Nu klarar du dig din tid ut sade läkaren uppmuntrande. Och med tanke på att vaccinet har en varaktighet på minst 25 år har han antagligen helt rätt. Hela besöket med inskrivning, läkarbesök och labbesök tog 45 minuter och gick på Frikortet som jag fått efter förra årets ögonoperation.    

Hundägare levererar gärna bomaterial till mesarna som bygger i holkarna. Här fanns det hundhår i övermått, vid den bänk vid Vita Lia upp mot Masthugget där en undersysselsatt person en gång haft med sig bågfil och omsorgsfullt filat av ryggstödet. Till vilken nytta, kan man stillsamt undra. Som mor sa en gång, det är förstörelsemani. 

Att mata fåglar

1. Välj en så skyddad plats som möjligt, buskage är bra om det finns sådana. Helst inte fågelbord långt ute på en öppen plats. Sparvhök tycker också om mesar, det vet mesarna och undviker alltför utsatta platser.          

2. Se till att fåglarna har fri sikt också neråt - lösa katter finns det och de kan lurpassa. De älskar också små fåglar.

3. Ju mer varierad kost du erbjuder desto fler fågelarter kommer att besöka ditt fågelbord. Basen är solrosfrö, hampfrö och jordnötter i nät, fet mat ger mer energi än stärkelserik mat, det brukar uppskattas. Gärna äpplen, fråga i din butik, många äpplen kasseras (koltrastar), havre (gulsparv, gråsparv), talgbollar eller späck från charken (hackspett). Var inte rädd för att testa nya varianter.

4. Starta fågelmatningen tidigt, annars kan de små fåglarna välja att slå sig ner på andra matplatser. Försök fylla på regelbundet så att det finns mat hela tiden, men det är ingen katastrof om det skulle bli tillfälligt tomt. Det är lugnt, mesar kan leta mat själva. Du riskerar dock att de helt överger din matning om du visar dig opålitlig.

5. Kråkor, kajor och skator tycker också om fågelmat men gillar inte att gunga. Häng talgbollar ute på en lina/ståltråd, det hindrar inte helt men försvårar. Vill man helt hindra dessa kloka fåglar och ekorrar från att plundra fågelbordet bygger man en bur med maskor som bara småfåglar kan ta sig igenom. 

En hel del ytterligare tips får man från Mata fåglar, av Niklas Aronsson (SOF 2006). 

 

Talgoxe heter på norska köttmeis, det har sina goda skäl. Talgbollarna tenderar dock nu ibland att vara av usel kvalitet med minimalt med talg, fåglarna märker det och kan då helt nobba dem.

Nötväckan samlar solrosfrö för kommande svältperioder och kan tömma fågelbord på kort tid. Gör man ett hemmagjort genomskinligt fågelbord av en pet-flaska som här kan det ta lite tid innan den inser var den ska hämta maten.

På vintern behöver man inte konkurrera särskilt om det finns rikligt med mat, vilket det ofta finns på fågelborden. Här synd två blåmesar, möjligen hanar båda två (ganska brett mörkt halsband) i broderlig sämja.

Också entitan är en samlare vilket är logiskt eftersom den i likhet med nötväckan stannar i reviret året om. Det betyder också att det sällan finns mer än några få entitor vid ett fågelbord.

Domherrarna är populära vinterfåglar, ofta är de nere på marken och förser sig av det som de andra fåglarna spiller ut. Hannen är en av de ganska få röda fåglarna i vår natur.

En annan av de röda fåglarna även om den bleknar på vintern. Rödhaken har alltmer börja stanna kvar hos oss, och besöker gärna fågelbord men man ser sällan mer än en, reviret måste ju bevakas. Att se dem på talgbollar är en överraskande syn.

Tre dammar

Tog en vandring i vinterstormen mellan Slottsskogens tre dammar, alla med intressant biologisk potential. Stora dammen med för tillfället sex simfågelarter: 96 gräsander, ett par av vigg, hane av skedand som nu varit här snart två månader och blir mer och mer utfärgad, vuxen årsunge av knipa, en hona av storskrake samt kanadagåsfamiljen från Axlemossen med 5 ungar. Visar på att fågeldammarna i Slottsskogen med sina vingklippta stympade änder kan avskaffas, istället borde miljön göras så gynnsam att fler vilda fåglar kommer hit.

Lilla dammen med 9 glänsande svartvita hanar av storskrak och 3 honor, samt 42 gräsänder - ungefär dubbelt så många hanar som honor, så som det brukar vara. Avslutade med att besöka Ödledammen vid Observatoriet där inte en fågel sågs, men där det finns ett rikt liv nere i vattnet, nu i vinterdvala. Denna lilla damm är under stora delar av året rik på groddjur och små vattenkryp och i omgivningen trivs många fåglar. Men vad har hänt?

　
Här har Park och Naturförvaltningen gått hårt fram med röjsågar och rensat. De yviga buskagen är decimerade, några stora häggar är avverkade och ruggen av flaskstarr är nästan helt utraderad. Här fanns sångfåglar i mängd på våren, här fanns gott om insekter i snåren och runt sälgen, nu nerhuggen. På hösten åt samma sångfåglar upp sig inför flyttningen på alla bär - här växer hägg, hagtorn, slån, oxel... Allt detta leder till en ovanlig stor biologisk mångfald, det är tydligt att de ansvariga för Skogens skötsel inte vet detta. För visst vill väl parkförvaltningen också att det ska finnas många djur i Skogen, inte bara i djurhagarna?
　

Och ruggen med flaskstarr är ordentligt decimerad, det var utan tvekan den som häromåret fick rörhöna att här fostra 8 små och gräsanden 16 ungar! På starrstrån lägger vattenödlorna ägg och trollsländor kryper upp när de kläcks. Grodleken har aldrig varit så intensiv och månghövdad som på senare år. Denna lilla pöl är mycket viktigare för djurlivet i trakten än vad storleken antyder och borde behandlas varsamt. Bilder nedan från 16/8 och 14/11 2011. Visst, det handlar om olika årstider och det växer väl upp igen men det är inte utan att man blir lite besviken. Det heter ju Park- och naturförvaltning. Skogen är inte bara park utan även natur.

Det är dags att göra stora delar av Slottsskogen till naturreservat för att bevara detta stycke natur mitt i staden. Alingsås kommun gjorde sin klenod Nolhaga berg till reservat - då borde vi kunna göra det också. Ett naturreservat kräver också en genomtänkt skötselplan. Det verkar behövas här.