Morgonvandring i Skogen

Än en gång bjöd jag ut mina medvandrare på promenad i Slottsskogen i vårens tid, och hajade till med en gång när jag klev av cykeln vi Majvallen. Var det inte? Jo, där kom det igen... sommargyllingens lugubra fylliga brösttoner! Snabbt på med mobilmikrofonen och spela in, sedan ringa Bengt. Strofer upprepades sparsamt, 8 gånger på 5 minuter kunde senare konstateras vid lyssning hemmavid. Såg den gjorde jag inte, men tvivlar inte. Njöt av fullödig gyllingkonsert vid Ravlunda på Österlen förra våren men senast jag hörde den i denna underbara skog var 1996. Denna dock mer fragmentarisk, kanske (som ofta på bortaplan) en ung hane på vift. 

Vid Lilla dammen i vårsolens glans, de senaste dagarnas värme har fått alger att täcka dammen och det vattenfall som skulle ge genomströmning för att minska alger var som oftast nu för tiden – avstängt. Förklarade för gruppen anledningen till min lätta försening, smådoppingen kvittrade och sam omkring, rörhönan matade sina ungar som fortfarande tycks vara kvar alla åtta. Svarthätta, gärdsmyg, bofink och koltrast sjöng. Vi drog oss långsamt upp för Lilla Liden och passerade bo av större hackspett. Spetten hade gröpt ur en levande al, vilket lär vara ett ”mjukt” träslag, men ändå är det en prestation, tänker hur de måste hänga upp och ner när de gör de sista hacken. Med högljutt tiggande ungar som nu alltså snart ska ut i verkligheten.

Vid Myrberget ingen gylling, men en rödhake visade upp sig i två sekunder, sedan vidare efter mat. I dammen vid Hästarna ruvar fortfarande fiskmåsen, hanen höll honan sällskap. Rödstjärten sjöng vackert vid russens stall, finns också vid Plikta och uppe vid Observatoriet – aldrig tidigare har tre hanar sjungit här. Sedan gick vi ner i Azaleadalen, nådde doftmolnet innan vi såg färgerna – gula blomster blommar för fullt, medan de röda kommer nästa vecka. Inget foto gör verkligheten rättvisa. Hörde lövsångare, dock var gransångaren tyst. Inledde dagens holkprojekt genom att ringmärka sju små talgoxungar. Små men inte för små, om en vecka redan små pigga ungar med klara ögon.

Öppnade en blåmesholk och tog ut honan, såg på ungarna inte mycket större än äggen, nyss nykläckta. Lade omedelbart tillbaka honan. Konstaterade att flugsnapparen inte låg på äggen i sin holk, under tiden såg mina medvandrare en blåmes som kröp in i ett trasigt träd. Gick att se ner, och där låg hon; omöjligt att ringmärka dessa ungar. Gör inget, jag har aldrig haft ambitionen att märka alla fåglar i Slottsskogen trots att jag hittills märkt 9000 fåglar. Idag var det Mors dag en gång instiftat av driftiga affärsmän (och –kvinnor?) som ansåg att de behövde ytterligare en köpdag. Vi begrundade detta faktum vid Bergdammen där en gräsandhona lyckats få sju ungar att överleva bland skator och katter. Nu var de cirka tre veckor gamla. Inga hanar i närheten men sanningen att säga behövs de inte, honan matar inte sina ungar utan leder dem till matborden. Sju överlevande ungar är mer än vad som behövs, en verklig supermorsa.  

Avslutade med att studera holk 0593, sönderhackad av större hackspett men med sju ägg kvar – för en vecka sedan fanns här en ruvande blåmes. Tog hackspetten honan? Antagligen rymde hon väl när spetten började hacka. Men att han inte åt upp äggen? Närbelägen årets holk 1234, av pressad flis, utmärkt hantverk av Lasse Hellberg. Där hade spetten också hackat men inte lyckats ta sig igenom. Holk med stora talgoxungar, kanske hinner de ut innan spetten tar sig in, om den gör det. Fick tips att reparera med silvertejp, och så får det bli.

Tack för denna morgon, utan er hade inte mina
och sommargyllingens vägar
korsats...

Kråkan i huvudet

Fågelsångsvandring igen, den sjätte i ordningen för i år. När jag gått runt i samma område (20 hektar) och prickat in alla sångfåglar på karta kan jag beräkna hur många revir som här finns. Förutom den obestridliga nyttan är det betagande att komma ut i tidig morgonstund, det ekar i skogen av sången. Just nu är fågelsången som mest fullödig och tiden bör vara någon timme efter att det ljusnat. Den som vandrar i Slottsskogen på förmiddagen hör sedan bara en och annan fågel, men det räcker kanske det också. Denna morgon blev det 95 sångare, av 17 arter, flest hittills i vår. Koltrast dominerade med 14 sjungande hanar, därefter kom svarthätta med 12 ex. Ibland var det nästan svårt att höra de enskilda fåglarna, det blev en blandad kör.

I Säldammen låg sälarna på botten i det klara vattnet; den dammen är invaderad av en liten grönalg som i varmt väder förökar sig pyramidalt och om några dagar är dammen svartgrön. Då får den tömmas och städas igen. Sälarna sover liggande på botten och flyter upp var tionde minut i sömnen och andas.

I Lilla dammen gräsandhona med fyra ungar – från början för två veckor sedan var de 7, men ändå inte illa. Rörhönsparet har kvar alla sina åtta nu två veckor gamla ungar, det klarade de inte när flamingoerna fanns här. Då kunde man ibland räkna hundratalet gråtrutar som stal flamingomat, och ibland passade på att ta sig en rörhönsunge. Nu ser man bara enstaka trutar. Smådoppingen var tyst, ligger väl fortfarande på bo.

På olika ställen hördes oroliga kråkor, de tycks ha fått ut sina ungar ur boet. I den vackra Alpdalen (bild ovan) var två kråkor mycket upprörda, jag såg ingen unge och tänkte väl inte mer på det tills det plötsligt small till – en kråka högg mig i huvudet. Inte så allvarligt, det blödde en del men inget djupare sår. Och detta  gjorde den trots att jag anser kråkan vara den smartaste och fiffigaste bland fåglar – men här tog den grovt miste. Under mina 25 år i Skogen där jag mött hundratals kråkföräldrar var detta första direkta attacken. Visar att kråkor också är individer, en del är nervösa än andra. Det fick senare på dagen bli besök på Karl Johans vårdscentral, man kan aldrig veta. Stelkramp är inte att leka med, och kråknäbben kan ha varit i jord någonstans förklarade läkaren. Stelkramp är mycket besvärlig att bli av med, det är bakteriens gift som får muskler att krampa - man måste använda curare. Nu klarar du dig din tid ut sade läkaren uppmuntrande. Och med tanke på att vaccinet har en varaktighet på minst 25 år har han antagligen helt rätt. Hela besöket med inskrivning, läkarbesök och labbesök tog 45 minuter och gick på Frikortet som jag fått efter förra årets ögonoperation.    

Hundägare levererar gärna bomaterial till mesarna som bygger i holkarna. Här fanns det hundhår i övermått, vid den bänk vid Vita Lia upp mot Masthugget där en undersysselsatt person en gång haft med sig bågfil och omsorgsfullt filat av ryggstödet. Till vilken nytta, kan man stillsamt undra. Som mor sa en gång, det är förstörelsemani.